okej jag tror jag måste vara lite tydligare eftersom mitt förra inlägg verkade ge ganska mycket oklarheter!
Gymnasietiden är snart över och studenten väntar. Spännande, jo jag vet men inte direkt lika kul med alla beslut och val som måste göras! Som många vet har jag nu praktik på ToppHälsa i Stockholm och jag trivs otroligt bra. Att skriva har alltid varit ett stort intresse för mig och det var därför jag valde journalistik inriktningen på gymnasiet. Nu är jag helt såld på att skriva och jag älskar journalistikyrket (tror jag) och funderar därför kring att läsa vidare till detta svåra och sjukt arbetslösa yrke. Tyvärr har Linköping ingen skola som tar mig någonstans på vägen mot journalistyrket, så därför måste jag flytta. Läskigt? JA! Efter två månader i Stockholm har jag märkt hur mycket jag ändå har där hemma. Hur mycket som håller mig kvar, både vänner, familj och fritid. Vad händer när jag flyttar? hur blir livet då? Klarar jag slå ut mina vingar och placera mig på annan ort?
Egentligen är jag inte feg men tveksamheten jagar mig ändå. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som hindrar mig men dels är det rädslan för att bli ensam men också för att bo som man gör på ett internat. Skolan jag har kollat på idag har nämligen ett internat där man kan bo och troligtvis skulle jag hamna där för att få en lägenhet i Stockholm till ett inte allt för skyhögt pris är nog nästintill omöjligt. Visst, bor jag på ett internat borde jag inte bli ensam eftersom jag är en väldigt social person men att bo i ett litet rum med endast en säng, ett bord, en stol och en liten hylla känns minst sagt förjävligt! Även delat badrum och kök. Alltså det känns inte så lockande. Många säger att det är kul men jag vill gärna bo i ett rum med mina egna saker. Det hade varit annorlunda om jag hade haft min egen säng, mina hyllor och mina prylar men att bo såhär bildar nästan känslan av att vara i ett fängelse. Okej, kanske lite illa att jämföra med ett fängelse men om vi säger ett.. hmm, hittar inga bra ord men det skulle helt klart inte kännas som hemma.
Ju mer jag tänker på det desto mer förvirrad blir jag. Kanske bäst jag slutar älta och skiter i allt, sitter kvar hemma i Linköping och hoppas på ett telefonjobb eller något? Inte så lockande heller men nu ger jag snart upp. Jag orkar inte lägga mer energi på att bara fundera utan att bli klokare.
Jag har redan fått några peppande ord men om ni har något på hjärtat får ni gärna hjälpa mig att hitta ut ur denna mörka situation!
