hur vet man vart man hör hemma?
jo, det ska jag nu för er berätta.
Så fort jag sjönk ner i bussätet lutade jag huvudet mot rutan och försvann in i en dvala. Utanför flög landskapet förbi - snön låg oskyldigt vit och solens strålar fick den att gnistra som kristall. Det är omöjligt att inte tycka detta är vackert. Solen började sakta sjunka på den klarblå himlen som färgades av röda strålar - inte bara kvällen närmade sig, det gjorde även bussen.
Kyrktornet stäckte sig mot himlen och påminde mig om att jag återigen var hemma. Känslorna började träda fram inom mig men det var nästintill omöjligt att sätta fingret på vad jag egentligen kände över att komma hem. Det tog mig några minuter innan jag kom fram till att jag faktiskt inte kände någonting. Jag var varken glad eller ledsen över att kliva av bussen och andas in den välbekanta lukten av röken från tekniska verken. På någotsätt kändes allt så bekant med samtidigt så främmande.
Kvällen slukade hela staden och färgade gator och hus svarta. Jag stod utanför dörren och famöade efter nyckarna, vred om och klev in i mörkret. Med ett andetag lät jag lungorna fyllas i väntan på en reaktion. En sten lättade från mitt hjärta – jag var hemma. Allt var som det ska, sakerna, doften och känslan. Ögonen blev en aning glansiga, men inte för att jag vill bort utan för att känslan att få komma hem berörde mig. Under de senaste dagarna hade jag helt glömt bort mitt älskade hem. Den plats där jag alltid kan känna mig säker. Jag har ett hem som många faktiskt inte har, något att återvända till – en plats där man kan känna trygghet.
Sakta gick jag in i mitt rum, lät den tårfyllda blicken vandra mellan mina möbler för att slutligen fastna på den bästa platsen – min säng. Jag släppte den tunga väskan med en duns och kastade mig rakt på den nybäddade sängen. Tryckte huvudet mot kudden och andades ut. Nu var jag här i mitt hem och låg på min efterlängtade säng, det fanns inget annat – bara här och nu i mitt trygga hem. En plats där jag utan att frukta kan släppa ut allt inom mig. Det är då man vet vart man hör hemma.
