Jennifer

Här kommer ett inlägg som egentligen bara innehåller massor ord om allt och inget. Kände bara att jag behövde skriva av mig. Den som vill kan läsa, ni andra kan kolla in någon annan dag då det kanske hänt något mer spännande.

Exakt en vecka kvar - sen kommer jag hem till Linköping igen. Kommer sakna praktiken men samtidigt ska det bli otroligt skönt att få komma tillbaka till allt och alla (får se om jag säger likadant om drygt två veckor då jag troligtvis kommer tjuta över att behöva ta tag i skolan)!

Sitter i sängen och kollar ut över golvet som är täckt av tidningshögar (oj! hur kunde det bli så här mycket tidningar?) plus att jag varje vecka tagit med mig en hög hem. Men gratis är alltid bäst, så lika bra att passa på.

Jaha ja, vad kan jag hitta på nu då? Plugga? (nej tack! inte ens ett alternativ) Kolla TV? (njaa, ingen vill kolla samma program som jag) Sova? (inte trött än) Nörda mer dator? (möjligtvis) Läsa tidningar? (Jo kanske, fick nya amelia så något kul att bläddra i).

Så här brukar mina kvällar se ut - ganska livlösa och långtråkiga. Okej, jag ska inte klaga. Jag har tak över huvudet och en säng att sova i. Farmor och Bosse är super snälla som låter mig bo här men efter två månader börjar rastlösheten tränga igenom. Jag behöver underhållning och sysselsättning!

Detta blev visst ytterligare ett blogginlägg där jag bara klagar. Fy, jag blir nästan besviken på mig själv. Tycker jag låter som en riktig gnällspik i allt jag skriver nu för tiden. Jag hoppas ni har överseende - det händer faktiskt inte alltid något spännande trots att jag befinner mig i huvudstaden. Lite sjukt att jag aldrig tycks se några kändisar... antingen är jag blind eller så har alla helt plötsligt flyttat här ifrån. Vem vet - stockholm kanske inte är så hett längre. Fast nu kom jag på det - alla har väl tagit en sista minuten för att slippa detta "Aprilväder".

Nu ska gnällspiken (jag) försöka publicera detta men troligtvis kommer mitt (eller egentligen pappas) mobila bredband flippa ur som vanligt.


I brist på bilder hittade jag en gammal på mig själv. Jag kanske saknar mitt blonda hår ändå....

Den som uppfann kameran var verkligen ett geni. Tänk er ett liv utan bilder. Tänk er att inte kunna spara sina minnen och bevara saker man varit med om under sin livstid. Skulle vara tragiskt att lämna allt bakom sig men genom att ta bilder kan man fortfarande komma ihåg och tänka tillbaka tilll. När man kollar på gamla bilder uppstår så många minnen. Jag sitter här och har nu gått igenom en miljon bilder av mitt liv... så många minnen!


skolavslutning i trean (på lågstadiet!)


skolavslutningen i ettan 2008


sista veckan i nian innan jag slutade högstadiet.


min älskade lilla kisse <3

Den ständiga utväxten stiger mig åt huvudet och jag har mer eller mindre lessnat på att alltid fylla i den blonda färgen. Men inte nu längre! Idag slängde jag i en mörkare färg som dock blev lite mörkare än vad jag räknat med. Tanken var askblond som det stod på förpackningen men ni kan ju avgöra själva - jag tycker det blev brunt! Den dumma blondinen är nu borta - spännande att se om jag blir något smartare, det kan ju behövas nu när jag snart måste ta tag i skolan igen. Kommer ihåg när jag färgade mörkbrunt i nian. Resultatet blev svart! Jag borde börja lita mer på mamma när hon säger att det alltid blir mörkare än vad förpackningen säger, det var samma sak med denna färg.

Fast det känns skönt med lite omväxling. Troligtvis blir det lite ljusare när det blir solblekt och efter några tvättar. Men nu ska jag njuta av min sista kväll hemma innan jag återvänder till Stockholm imorgon för att starta min 5:e vecka som reporterpraktikant!

Kör i vind!





vad säger ni? Har jag gjort ett misstag?

...hänger nu i min garderob och räknar dagarna tills den får användas. Studenten ligger bakom hörnet och lurar och månaderna som är kvar kommer gå fort.

Känns bra att jag redan kan kryssa en punkt på saker-att-fixa-till-studenten-listan. Av en händelse klev jag bara in i just denna affär på IKANO och det var kärlek vid första ögonkastet. När jag köper kläder måste det alltid klicka annars brukar det sluta med att kläderna blir hängade i garderoben och jag kan utan problem räkna antalet användningar på en hand. Direkt när jag satte på mig den vita klänningen klickade det. Den passade perfekt. Inget att fundera på - jag slog till direkt. Lika bra att passa på när det fanns rätt storlek och allt. Väntar jag för länge kommer allt bara ta slut och sen står man där en vecka innan och sliter sitt hår i panik över att man inte har något att ta på sig. Men ingen risk för mig nu mera. Jag har en klänning som bara väntar på att bli använd. Plus att min mössa troligtvis ligger någonstans i skolan och väntar på mig!

jo, det ska jag nu för er berätta.

Så fort jag sjönk ner i bussätet lutade jag huvudet mot rutan och försvann in i en dvala. Utanför flög landskapet förbi - snön låg oskyldigt vit och solens strålar fick den att gnistra som kristall. Det är omöjligt att inte tycka detta är vackert. Solen började sakta sjunka på den klarblå himlen som färgades av röda strålar - inte bara kvällen närmade sig, det gjorde även bussen.

Kyrktornet stäckte sig mot himlen och påminde mig om att jag återigen var hemma. Känslorna började träda fram inom mig men det var nästintill omöjligt att sätta fingret på vad jag egentligen kände över att komma hem. Det tog mig några minuter innan jag kom fram till att jag faktiskt inte kände någonting. Jag var varken glad eller ledsen över att kliva av bussen och andas in den välbekanta lukten av röken från tekniska verken. På någotsätt kändes allt så bekant med samtidigt så främmande.

Kvällen slukade hela staden och färgade gator och hus svarta. Jag stod utanför dörren och famöade efter nyckarna, vred om och klev in i mörkret. Med ett andetag lät jag lungorna fyllas i väntan på en reaktion. En sten lättade från mitt hjärta – jag var hemma. Allt var som det ska, sakerna, doften och känslan. Ögonen blev en aning glansiga, men inte för att jag vill bort utan för att känslan att få komma hem berörde mig. Under de senaste dagarna hade jag helt glömt bort mitt älskade hem. Den plats där jag alltid kan känna mig säker. Jag har ett hem som många faktiskt inte har, något att återvända till – en plats där man kan känna trygghet.

Sakta gick jag in i mitt rum, lät den tårfyllda blicken vandra mellan mina möbler för att slutligen fastna på den bästa platsen – min säng. Jag släppte den tunga väskan med en duns och kastade mig rakt på den nybäddade sängen. Tryckte huvudet mot kudden och andades ut. Nu var jag här i mitt hem och låg på min efterlängtade säng, det fanns inget annat – bara här och nu i mitt trygga hem. En plats där jag utan att frukta kan släppa ut allt inom mig. Det är då man vet vart man hör hemma.

spa-helgen är nu över. Jag erkänner att tröttheten inom mig är stor, att leka med barn tar på krafterna.

Blev väkt tio i åtta av att Leija bankade på min dörr och ropade "vi ska äta frukost nu". Förtvivlat drog jag täcket över huvudet och undrade vart min sovmorgon tog vägen. Efter några suckar hoppade jag upp ur sängen, slängde på mig lite kläder och gick ner till frukostbuffén för att göra min släkt sällskap. Planen var att jag skulle käka frukost och sen återgå till sägen men istället tog jag kameran och gick en promend på det snöiga området medan de andra tog sig ett dopp i bassängen. När barnen tröttnat på vattnet fick jag sällskap utomhus. Mina kusiner fick användas som kamera offer och det blev ganska bra bilder när de väl kände för att stå still (vilket inte ofta händer). Det blev även en god lunch tillsammans innan vi hoppade in i olika bilar för att vända hemåt.

När jag ser på mina kusiner tänker jag på när jag själv var liten. Då sprang man runt och levde rövare utan att tänka på folk runt omkring. Man kunde börja skrika och gråta utan att bry sig när inget passade. Som liten finns det inga gränser, man bara handlar utan att tänka innan. Men en härlig ska med barn, de är så lättroade och de kan leka. De leker i snön, kladdar i målarböcker, spelar spel... ja, de leker med allt. De kan till och med roa sig med varsin kaka. Jag saknar att leka. Tänk att slippa ha tråkigt och alltid kunna roa sig med något. Kanske ska jag köpa en målarbok och lite färgpennor. Det var faktiskt ganska kul att färglägga Bamse och hans vänner tillsammans med Vincent igårkväll. Ett nytt tidsfördriv kanske?

Här kommer lite bilder,
Kör i vind.

Gissa vart jag befinner mig i detta ögonblick? Jo, på spa!
Hela Stockholmssläkten åkte till Sätra Brunn's spa som ligger i Sala nu på förmiddagen. Anläggningen är som en enorm herrgård med massor av små stugor och även större byggnader. Mitt ute i ingenstans skulle jag kunna kalla det. Snöblandat regn faller ner och tyvärr känns inte vädret något vidare. Direkt när vi var frame slängde vi på oss badkläderna för att hoppa ner i bassängen och ta enn skönt dopp. Egentligen är jag ingen bassäng-människa, hatar den kliande klordoften som svider i näsan men att bada tillsammans med mina små kusiner var faktiskt ganska roande. Barn är både underhållande och smarta (ibland) men samtidigt väldigt högljuda och oförstående om vad de håller på med. Men fort växer ungarna allt. Douglas springer runt och gör tappra försök med att prata så alla ska förstå medan de tre andra börjar ta sig in i tråttsåldern.

Efter någon timmes badande var det dags för min behandling! Helkroppsmassage på 45 minuter! Underbart är allt jag kan säga. Egentligen borde jag unna mig massage minst en gång i veckan sen när min härliga praktik är slut, dock kommer det svida lite i plånboken men det får vara värt besväret. Massage är verkligen jätte bra för kroppen.

Ny masserad och klar gick vi bort till restaurangen för Afternoon tea. Smaskigt och lyxigt eftersom jag fick laktosfria scones.

Nu har jag precis installerat mig på mitt rum. Jag bor i andra änden av korridoren vilket betyder att jag kan sova gott utan barnskrik! De andra har begett sig till badet igen, funderar på att kila dit med min kamera för att försöka få de små liven att fastna på bild (svårt kan jag lova). Om drygt en timme ska vi käka middag och senare ikväll blir det melodifestivalen.

Kör i vind!

Jag får passa på att uppdatera nu i helgen när jag slipper mobiltbredband!

När jag fyllde 18 år i augusti fick jag en sminkning make up store som jag tyvärr dragit ut på att använda. Eftersom dessa presentkort endast gäller i ett halvår var det på tiden att använda mitt, så i fredags passade jag på att bli lite extra fin och få lite sminktips. Måste säga att jag blev nöjd med resultatet.
Färdig sminkad och fin lämnade jag butiken med en påse i min hand innehållande en broschyr, två sminkborstar och en ögonskugga. 

 

Snöovädret har besökt oss hela lördagen. Ett under att jag tog mig hem med bussen för att en dryg timme senare upptäcka att alla bussar blivit inställda. Hoppas bara på att jag lyckas ta mig upp till storstaden på måndag morgon igen, annars kanske jag får njuta av mitt annars bortblåsta sportlov (som reporterpraktikant blir jag nämligen inte tilldelad sportlov, undra varför).

Laddar nu för en insnöad kväll med melodifestivalen och god mat, fajitaskyckling i tacobröd. Tur att jag och Lina tog vår utgång igårkväll istället för idag, tveksamt om man lyckats ta sig till stan ytterligare en gång denna snöiga dag. Nu ska jag njuta av en skön kväll i mitt ljuva hem! Underbart att få vara hemma efter en slitsam vecka i Stockholm.

Nu har Alcazar kört sitt bidrag, låten var helt klart trallvänlig och kommer sannolikt bli ett nytt offer för radiokanalerna. Nu fortsätter spänningen med de övriga artisterna. Må bästa låt vinna!

Kör i vind!




Mumms kan jag lova!