Jennifer

Det provades sill på redaktionen förra veckan.

Vilken sill är godast, snyggst och mest prisvärd? Vi på ToppHälsa testade de hetaste sillarna till matspionen i nummer 7 (lagom till midsommar då det ska dukas med sill och färskpotatis). Jag deltog dock inte i provsmakningen! Sill är inget för mig. Istället hade jag ett fast grepp om kameran och gjorde det jag är bäst på - fota.

Igår gjorde jag ett snabbt besök hos Emma och lämnade ett värdefullt minne från gammla Öjeby-tider. Minnen som får oss båda att skratta och gråta på samma gång. Minnen från när vi växte upp där ute bland hästarna och livet kändes lättare än någonsin. Tiden från Öjeby är verkligen halva mitt liv och jag delar allt skratt där ifrån med många. Ibland önskar jag vi kunde ta oss tillbaka - bara för att få uppleva de där härliga stunderna igen. På sköna gröna Öjeby!

Det var jul för ungefär tre månader sen och igår när jag träffade Emma fick jag också min julklapp. Jag, Emma, Lollo och Frida brukar alltid ha julklapsbyte men tyvärr blev julens byte vädligt misslyckat eftersom vi aldrig hittade en tid som passade alla. Men bättre sent än aldrig. Tack Emma och God Jul!

Jaha ja, igår glömde jag nästan earth hour och idag glömde jag totalt bort sommartiden! Satt och käkade frukost och planerade studenten när jag helt plötsligt insåg att klockan var 12 istället för 11. Tur att datorn är smart nog att ställa om sig själv, annars är frågan om jag hade kommit på det.

Planerningen till min studentfest är redan i full gång trots att det är mer än 2 månader dit. Men det är lika bra att vara ute i god tid. Mamma och jag har valt ut vad vi ska beställa för mat till buffén. Tror det kommer bli supergott med olika pajer, sallader, kycklingspett och klubbor, bröd och snittar. För tillfället är gästlistan ganska lång om hela släkten planerar att komma men vi får se. Problemet blir bara hur vi alla ska få plats hemma i vår trea?! Får ladda med partytält, stolar och långbord ute på gräster. Haha, bara det inte regnar. Då ligger vi illa till.

Jaha ja, det där med att städa blir inte alltid till ett bättre resultat. Just nu ser det nog värre ut än vad det gjorde innan jag började dra fram alla papper och grejer. Städning för mig går till på följande vi: Dra fram allt ur lådor och gömmor. Sen sorterar jag och slänger onödigt skit innan jag snyggt börjar stopap tillbaka sakerna på sin rätta plats. Dock orkade jag bara halvvägs idag - vilket resluterar till att allt står mitt på golvet. Underbart. Då har jag något att ta tag i imorgon.

Jag hoppas inte ni glömde earth hour! Tyvärr glömde vi helt bort det här hemma tills Izza messade och frågade varför vi inte släckte lamporna. Direkt efter påminelsen tändes ljusen istället. Tänk om alla varje kväll kunde ersätta lampor med ljus - vad miljövänliga vi skulle bli. Det är ju trots allt mycket mysigare med levande ljus än lampor. 




Ordning och reda?? Långt ifrån...

Jag sitter här i mitt rum och funderar över vilka trådar jag ska börja dra i. Kanske är på tiden att få lite ordning och reda? Just nu kan jag nog erkänna min överkonsumtion av prylar och tidningar. Jag hatar när det är rörigt omkring mig och vill gärna ha ordning på saker men tyvärr är jag väldigt dålig på att leva upp till mina önskningar. När jag tar fram något är jag extremt dålig på att lägga tillbaka saken på sin rätta plats - vilket leder till att grejerna tillslut ligger överallt. Kanske borde ta mig ett ryck och fixa lite ordning?

Slänger även ett tveksamt öga åt högen med läxor och uppgifter att ta igen. Jag vet att jag borde men det lockar inte det minsta. Har ju lovet på mig att plugga som en idiot. Shit vilken bra plan, skjuta så länge som möjligt på det och sen råplugga sista veckan - underbart. Jag är så nöjd med min insats.

Bara imorgon kvar, sen åker jag min sista tur till Stockholm. Känns overkligt. Det konstigaste kommer bli att börja skolan igen sen. Har inte varit där på 2 månader - känns som evigheter.

Undra om vi alla har en låga i livet som får oss att kämpa vidare även när det är som svårast? Vad är i sådana fall lågan i mitt liv? Vad är det jag kämpar och lever för? Är det min familj? Mina vänner? Eller kämpar jag helt enkelt för mig själv? Jag tror familjen är en stor del av livslågan. Världen skulle bli mörk om dom inte fanns där och lyste upp mina dagar. I första hand pratar jag såklart om mamma. Det känns som att vi sitter ihop - hon och jag mot världen som jag brukar säga. Vi står verkligen varandra nära och jag vet att vad som än händer kommer hon alltid finnas där för mig. Och självklart kommer jag alltid finnas där för henne.

Så vad är det egentligen vi lever för? Är det alla runt omkring oss eller är individen så pass envis att vi kämpar för att klara livets alla prövningar på egna ben? Är vi beroende av andra eller drivs vi av oss själva? Frågorna är många och de förblir obesvarade.

Jag vet i alla fall att saknaden börjar bli stor efter vissa personer jag inte sätt på länge. Jag hoppas ni vet vilka ni är!  

Här kommer ett inlägg som egentligen bara innehåller massor ord om allt och inget. Kände bara att jag behövde skriva av mig. Den som vill kan läsa, ni andra kan kolla in någon annan dag då det kanske hänt något mer spännande.

Exakt en vecka kvar - sen kommer jag hem till Linköping igen. Kommer sakna praktiken men samtidigt ska det bli otroligt skönt att få komma tillbaka till allt och alla (får se om jag säger likadant om drygt två veckor då jag troligtvis kommer tjuta över att behöva ta tag i skolan)!

Sitter i sängen och kollar ut över golvet som är täckt av tidningshögar (oj! hur kunde det bli så här mycket tidningar?) plus att jag varje vecka tagit med mig en hög hem. Men gratis är alltid bäst, så lika bra att passa på.

Jaha ja, vad kan jag hitta på nu då? Plugga? (nej tack! inte ens ett alternativ) Kolla TV? (njaa, ingen vill kolla samma program som jag) Sova? (inte trött än) Nörda mer dator? (möjligtvis) Läsa tidningar? (Jo kanske, fick nya amelia så något kul att bläddra i).

Så här brukar mina kvällar se ut - ganska livlösa och långtråkiga. Okej, jag ska inte klaga. Jag har tak över huvudet och en säng att sova i. Farmor och Bosse är super snälla som låter mig bo här men efter två månader börjar rastlösheten tränga igenom. Jag behöver underhållning och sysselsättning!

Detta blev visst ytterligare ett blogginlägg där jag bara klagar. Fy, jag blir nästan besviken på mig själv. Tycker jag låter som en riktig gnällspik i allt jag skriver nu för tiden. Jag hoppas ni har överseende - det händer faktiskt inte alltid något spännande trots att jag befinner mig i huvudstaden. Lite sjukt att jag aldrig tycks se några kändisar... antingen är jag blind eller så har alla helt plötsligt flyttat här ifrån. Vem vet - stockholm kanske inte är så hett längre. Fast nu kom jag på det - alla har väl tagit en sista minuten för att slippa detta "Aprilväder".

Nu ska gnällspiken (jag) försöka publicera detta men troligtvis kommer mitt (eller egentligen pappas) mobila bredband flippa ur som vanligt.


I brist på bilder hittade jag en gammal på mig själv. Jag kanske saknar mitt blonda hår ändå....

Den som uppfann kameran var verkligen ett geni. Tänk er ett liv utan bilder. Tänk er att inte kunna spara sina minnen och bevara saker man varit med om under sin livstid. Skulle vara tragiskt att lämna allt bakom sig men genom att ta bilder kan man fortfarande komma ihåg och tänka tillbaka tilll. När man kollar på gamla bilder uppstår så många minnen. Jag sitter här och har nu gått igenom en miljon bilder av mitt liv... så många minnen!


skolavslutning i trean (på lågstadiet!)


skolavslutningen i ettan 2008


sista veckan i nian innan jag slutade högstadiet.


min älskade lilla kisse <3

Det har blivit ett väldigt farande mellan Linköping och Stockholm de senaste veckorna. Stammis på Swebuss, tycker nästan jag borde få rabbat nu! Lika skönt som vanligt att sätta foten innanför dörren, breda ut mig i soffan, äta god mat och titta på SÅ SKA DET LÅTA. Tröttheten jagar mig redan, konstigt nog eftersom jag (som vanligt) sov mig igenom större delen av hemresan.

Imorgon har jag tänkt...ÖVNINGSKÖRA! Hmm, hoppas bara jag håller vad jag sagt nu. Har inte kört på snart två månader vilket inte är så bra eftersom jag försöker ligga i. Vill ha det där jäkla kortet innan jag slutar skolan men segt att det är så sjukt mycket att läsa i den där förbaskade boken, känns som allt jag läser går ut lika fort igen. Men jag tragglar vidare. Se upp på vägen imorn bara. Risken finns att jag susar förbi!

Att jag är ToppHälsas nya teexpert går snart att konstatera. Har läst och skrivit om den varma drycken större delen av dagen. Igår hade jag som sagt lite skrivkramp men efter att jag sovit på saken lyckades jag ta i tur med en del av artikelt idag. Tur det, den måste bli klar nästa vecka!

Ibland har jag inte så spännande saker att säga här i bloggen, jag befinner mig i Stocklom hela veckorna och ändå händer det inget chockande jag kan skriva om. Börjar bli ganska tjatigt att bara rabbla upp vad jag gör om dagarna på tidningen men eftersom ni fortfarande tittar in borde ni ju tycka det är ganska kul att läsa. Själv tycker jag mest det är skönt att få skriva av sig lite.

Nu ska jag ta helg och njuta av att vara hemma. Sen är det faktiskt inte lång tid kvar av praktiken. Skolan och verkligheten väntar bakom hörnet och jag har ingen lust att välkomna dem in i min vardag igen. Fast jag har inget val, i alla fall inte om jag planerar att ta studenten om 3 månader. Och studenten ska jag ta! Om det så krävs att jag kryper i mål söndersliten av allt plugg som jag behöver gräva ner mig i den närmaste tiden framöver. I will do it!


Det bästa med Stockholm måste nog vara att vattnet rinner runt staden.

Den ständiga utväxten stiger mig åt huvudet och jag har mer eller mindre lessnat på att alltid fylla i den blonda färgen. Men inte nu längre! Idag slängde jag i en mörkare färg som dock blev lite mörkare än vad jag räknat med. Tanken var askblond som det stod på förpackningen men ni kan ju avgöra själva - jag tycker det blev brunt! Den dumma blondinen är nu borta - spännande att se om jag blir något smartare, det kan ju behövas nu när jag snart måste ta tag i skolan igen. Kommer ihåg när jag färgade mörkbrunt i nian. Resultatet blev svart! Jag borde börja lita mer på mamma när hon säger att det alltid blir mörkare än vad förpackningen säger, det var samma sak med denna färg.

Fast det känns skönt med lite omväxling. Troligtvis blir det lite ljusare när det blir solblekt och efter några tvättar. Men nu ska jag njuta av min sista kväll hemma innan jag återvänder till Stockholm imorgon för att starta min 5:e vecka som reporterpraktikant!

Kör i vind!





vad säger ni? Har jag gjort ett misstag?

...hänger nu i min garderob och räknar dagarna tills den får användas. Studenten ligger bakom hörnet och lurar och månaderna som är kvar kommer gå fort.

Känns bra att jag redan kan kryssa en punkt på saker-att-fixa-till-studenten-listan. Av en händelse klev jag bara in i just denna affär på IKANO och det var kärlek vid första ögonkastet. När jag köper kläder måste det alltid klicka annars brukar det sluta med att kläderna blir hängade i garderoben och jag kan utan problem räkna antalet användningar på en hand. Direkt när jag satte på mig den vita klänningen klickade det. Den passade perfekt. Inget att fundera på - jag slog till direkt. Lika bra att passa på när det fanns rätt storlek och allt. Väntar jag för länge kommer allt bara ta slut och sen står man där en vecka innan och sliter sitt hår i panik över att man inte har något att ta på sig. Men ingen risk för mig nu mera. Jag har en klänning som bara väntar på att bli använd. Plus att min mössa troligtvis ligger någonstans i skolan och väntar på mig!

jo, det ska jag nu för er berätta.

Så fort jag sjönk ner i bussätet lutade jag huvudet mot rutan och försvann in i en dvala. Utanför flög landskapet förbi - snön låg oskyldigt vit och solens strålar fick den att gnistra som kristall. Det är omöjligt att inte tycka detta är vackert. Solen började sakta sjunka på den klarblå himlen som färgades av röda strålar - inte bara kvällen närmade sig, det gjorde även bussen.

Kyrktornet stäckte sig mot himlen och påminde mig om att jag återigen var hemma. Känslorna började träda fram inom mig men det var nästintill omöjligt att sätta fingret på vad jag egentligen kände över att komma hem. Det tog mig några minuter innan jag kom fram till att jag faktiskt inte kände någonting. Jag var varken glad eller ledsen över att kliva av bussen och andas in den välbekanta lukten av röken från tekniska verken. På någotsätt kändes allt så bekant med samtidigt så främmande.

Kvällen slukade hela staden och färgade gator och hus svarta. Jag stod utanför dörren och famöade efter nyckarna, vred om och klev in i mörkret. Med ett andetag lät jag lungorna fyllas i väntan på en reaktion. En sten lättade från mitt hjärta – jag var hemma. Allt var som det ska, sakerna, doften och känslan. Ögonen blev en aning glansiga, men inte för att jag vill bort utan för att känslan att få komma hem berörde mig. Under de senaste dagarna hade jag helt glömt bort mitt älskade hem. Den plats där jag alltid kan känna mig säker. Jag har ett hem som många faktiskt inte har, något att återvända till – en plats där man kan känna trygghet.

Sakta gick jag in i mitt rum, lät den tårfyllda blicken vandra mellan mina möbler för att slutligen fastna på den bästa platsen – min säng. Jag släppte den tunga väskan med en duns och kastade mig rakt på den nybäddade sängen. Tryckte huvudet mot kudden och andades ut. Nu var jag här i mitt hem och låg på min efterlängtade säng, det fanns inget annat – bara här och nu i mitt trygga hem. En plats där jag utan att frukta kan släppa ut allt inom mig. Det är då man vet vart man hör hemma.